Historik

Täljstensbrottet är samfällighet som använts av byborna i alla tider. Före den industriella epoken i byns historia kunde man här finna bomärken i berget. Täljstenens förmåga att leda värme har man tidigt använt sig utav vid tillverkning av gårdarnas bakugnar. Förutom till bruksföremål så har täljsten använts till husbehovsslöjd som t ex ljusstakar och penn- och bläckställ.

År 1936 erbjöd byborna brytningsrätten av täljsten till Handöls Nya Täljstens- och vattenkraft AB. Men någon brytning kom aldrig att äga rum. År 1944 gick erbjudandet om brytningsrätt därför till AB Talcum i Strömsund. Täljstenen som bearbetades i Strömsund togs från Gäddede och eftersom transporterna var besvärliga och dyrbara beslöts att provbrytning skulle ske i Nordhallen.Ett kontrakt upprättades och Anders Attergaard utsågs till platschef. I kontraktet var inskrivet att arbetstillfällen i första hand skulle ges till byborna. Uppbyggnadsarbetet satte igång. Området skulle röjas från skog och jordmassor skulle fraktas bort. Väg skulle byggas och slutligen skulle en fabrikbyggnad uppföras.

Under den första perioden fick täljstenen fraktas till Strömsund för bearbetning. Det skedde först med häst från brottet och ned till Nordhallsvägen. Där lastades den på bil för vidare transport till järnvägen i Duved. Därifrån lastades stenen på järnvägsvagnar till Strömsund. I Strömsund fanns Axel Gunneriusson som sedan blev platschef i Nordhallen. Arbete i täljstensbrottet kunde vara mycket hård när vinterkylan var sträng med stormar och snöfall. Den första tiden skedde många tunga arbetsmoment med handkraft. Brytningen skedde i dagbrott där man borrade 3 till 5 meters djupa hål. Det var mycket jobb med att vässa borrarna innan man fick diamantborrar. För att få stenen mera lätthanterlig sprängde man. Stenen lastades sedan på små rälsbundna vagnar och fördes med vajerspel ned till krossanläggningen i fabriken, ett hundratal meter längre ned.

Ingen elström fanns att tillgå förrän 1954 då högspänningsledning drogs fram från Duved. Byn hade visserligen ett eget kraftverk i Skansen men det räckte knappt till byns behov. Man hade tillexempel endast lov att ha en lampa i varje rum. Skulle någon såga innebar det att elen försämrades för övriga grannar. Därför fick Talcum avslag på sin begäran att bli ansluten till byns kraftverk. Arbetsbelysningen i täljstensbrottet bestod därför av fotogenlampor så kallade strumplampor, som drevs med lysfotogen och förvärmdes med T-sprit. Att tända lamporna blev därför dagens första uppgift för den som började morgonpasset klockan 05.00. Sedan var det dags att genom en blåslampa värma tändkulan till tändkulemotorn, av märket Bolinder. Den andra av märket ElWe tändes med en tändpatron.Genom de båda motorerna kunde man driva de olika maskinerna i fabriken.

När det var klart började krossningen av stenen. Krossningen förvandlade stenarna först till mindre stycken som kunde bearbetas av hammarkvarnar och valskrossverk. Därefter gick stenkrossen ut på olika siktar gjorda av mässingsduk som fördelade stoffet allt efter grovlek. Det söndermalda materialet sorterades i tre olika grovlekar och förpackades i femtio kilos säckar. De två grövre gick till takpapp och det finare mjölet till pappfabriker, gummiindustrin, till inblandning i asfaltprodukter och till bindemedel i bekämpningsmedel. Leveranserna gick till södra Sverige och till Danmark. Samt till Hommelvik i Norge för vidare transport till Polen. Driftstopp på grund av kyla och risk för motorhaveri förekom då och då. Arbetslokalerna var inte uppvärmda. Smärre reparationer fick man klara efter bästa förmåga. Vid större reparationer låg närmaste fabrik i Vaplan. Då var det bråttom att få produktionen igång igen eftersom leveranser var kontrakterade och järnvägsvagnar beställda på förhand enligt tidtabell.

Arbetsstyrkan vid fabrik och stenbrott uppgick till 15-18 man beroende på årstid och brytningssvårigheter. Vid slutet av fabrikens existens var arbetsstyrkan något mindre. Då hade lastmaskiner, gruvbilar och andra hjälpmedel inköpts. Ett magasin uppfördes i Duved för att utjämna regelbundenheten av utlastning från fabrik. Vissa dagar gick det 2-4 fullastade vagnar, som rymde 15-17 ton per vagn, = normal tillverkningskapacitet. År 1951 uppfördes ett såghus; ramsåg och cirkelsåg installerades för sågning av täljsten. Dessa block skulle användas för tillverkning av elektriska värmeelement. Sågningen utfördes i Nordhallen, monteringen gjordes av egna företagare i Östersund.

1953 uppfördes en ny gruvstuga med matsal, tvättrum, bastu och omklädningsrum och torkrum. Detta medförde för första gången möjlighet till vård av den egna hygienen i anslutning till fabriken. Tidigare hade det bara funnit ett utrymme där man kunnat torka kläder och hålla mat varm. Dessa förhållanden var dock de vanliga under 40- och 50-talet, för körare, skogshuggare och andra. En vedspis var den enda värmekällan.Under vintertid var särskilt arbetet vid tappställena kallt, eftersom lokalerna ej var uppvärmda. Tappställe var där de färdiga produkterna tappades i säckar från respektive fickor. Då elkraft drogs fram till fabriken installerades infravärme vid tappställena.

Den 17 juni 1963 eldhärjades fabriken. Branden uppstod i samband med svetsningsarbete. En svetslåga kom i beröring med gasslangen som brändes av en gasexplosion uppstod och fabriken blev ett enda eldhav. Det tog 1½ timme för Åre brandkår att komma på plats. När de äntligen kom uppstod problem med att få fram vatten. Släckningsarbetet fick koncentreras på att bespruta oljecisterner och omkringliggande skog. Tursamt nog klarade sig de båda arbetarna utan skador. Men verksamheten lades ned.

Det var ett hårt slag för en så liten by som Nordhallen att bli av med så många arbetsplatser.Under 1950-talet fanns arbetsmöjligheter inom byn. Förutom fabriken fanns här jord- och skogsbruk samt turism. I byn fanns ett 100 tal personer boende, så hade det varit redan 1840. Här fanns tillfälle till många sociala kontakter genom affär, post, telegrafstation, samt yrkesmässig biltrafik, förutom Talcum så fanns även mjölkbil. I Häggsjön fanns bil- och bussrörelse. Den övertogs av SJ och lades ned.Turistexploateringen av Åre-Duvedområdet ställde allt högre krav på bekvämlighet på de uthyrningsstugor som fanns. Med den nedgångsperiod som följde hade vi inga ekonomiska möjligheter att konkurrera. Under de stora samhällsförändringar som skedde ansågs jord och skogsbruken olönsamma och lades ned.Följden blev att alla ungdomarna flyttade. En hel generation försvann. De som var unga flyttade medan deras föräldrar satt kvar här med sina gårdar. Gårdar som ärvts i generationer och som man var både känslomässigt och ekonomiskt bundna vid. I den allmänna nedgång som rådde i länet fanns ingen som uppmärksammade vår situation och hade förmåga att driva vår sak.

1951 fanns 31 personer under 25 år här i Nordhallen, alltså ungefär lika många som totalt bor här idag. 8 av dessa har återvänt. Men endast en av oss har barn som vuxit upp i Nordhallen.Idag kan vi se vilka konsekvenser som detta medfört för byn. Inga arbetstillfällen, inga naturliga träffpunkter, få barnfamiljer, en hel generation saknas. Vi har förlorat ca 60% av byns befolkning sedan 1950-talet.När vi ställs inför svåra situationer som vi av olika skäl inte har förmågan att påverka blir vi deprimerade och handlingsförlamade. Det är vad jag upplevde det som skedde i vår by.

Det sägs att kineserna har samma tecken för kris som för utveckling. Kan vi använda oss av den kunskapen. Kan täljstensbrottet som på 1960-talet starkt bidrog till byns befolkningskris bli den vändpunkt som idag så väl behövs för att kunna utveckla byn.Det känns som om tiden är mogen för förändring i byn nu!

Höga krav på varsamhet när det gäller natur och kultur. Speciellt viktig är kommunikationen med människorna som bor här. Vi är unika på så sätt att alla som idag är uppvuxna här och övertagit gårdarna efter sina föräldrar har stark anknytning hit sedan många generationer. Det gör att det är viktigt att initiativet till förändring har kommit från byborna.

Karin Bark (källa: Axel Gunneriusson, Åre)

Harry Holm, Nils Danielsson och Per Forss .
Harry Holm, Nils Danielsson och Per Forss .
Harry Holm, Nils Danielsson och Per Forss .
Arthur Nilsson borrar med tryckluftsborren.
Per Forss och Sverre Snekkermo lastar med handkraft i täljstensbrottet
Fabriksbranden 1963 med V. Norn i bakgrunden.
Startsida